Vad är ångest?

Vad är det som skapar ångest? Vad ÄR ångest? Många gånger används ordet lättvindigt i folkmun. 

Skapar vi vår egen ångest? 

Ingen rök utan eld, säger vi. Ingen eld utan en gnista som tänder den, säger jag. Så vad är då gnistan som framkallar ångest? Om ångest är en känsla, såsom kärlek, sorg, ilska och liknande, som också är en reaktion, måste ångest alltså vara en reaktion av något. 

Skillnaden är, att orsaken till ilska ofta är lätt att sätta fingret på. 

Om du frågar en läkare, säger han att ångest är ett neurologiskt sinnestillstånd. 

Folk som har panikångest får höra att det "sitter i huvet". Det är en tanke som framkallar den och en tanke är ingenting. En tanke är ingenting, tills den blir en handling. Om ångest är ett tankesätt, finns den alltså inte. Varför är den då så påtaglig? 

Väljer vi vår ångest? Väljer vi också då vår kärlek, ilska och sorg? 

Ett tankemönster kan vara svårt att bryta, känner vi oss trygga i vår lagom dos av ångest då? Varför lämnar vi den? Vad är det som gör att vi kommer ur den? 

"I don't think agony itself is a choice, i think it's an emotion, or feeling. But I think we can choose to reside there, or not." sa en vän. 

Jag svarade "But then we're talking about a secundary reaction, and a concoius choise to act on what you feel, right? It still doesn't tell the reason."

De enda två känslorna, eller reaktionerna jag kan parallellisera är kärlek, och ångest. Ingen av de två går att förklara varför de uppstår. Är det de två största reaktionerna vi har? De två mäktigaste känslorna? 

Du blir arg för att någon/något gör dig upprörd. Du känner sorg för att något ledsamt har hänt. Du blir ledsen för att något/någon har sårat dig eller gjort dig illa. 

Du blir förälskad för att någon/något attraherar dig på alla plan, men du kan inte svara på varför du faller för en, men inte en annan. 

Är det det, att du är ensam i din ångest, men inte någon annan reaktion/känsla? 

Delad sorg är halva sorgen, men delad kärlek är dubbel. 

Skuld. Du är ofta ensam i en skuld. Men du trivs sällan i den på samma sätt som du kan trivas i en ångest och därför inte komma ur den. 

Vad är den gemensamma nämnaren mellan alla känslor/reaktioner då? 

Händelser? 

Jag ser att människor är inne och läser min blogg, men ingen kommenterar! 

Kom igen nu, hjälp mig knäcka den här nöten. 

Filmtips från en sjukling

Har gått och dragit på mig en jäkla förkylning och har sådär feber-ont i kroppen, tycker lite synd om mig själv och kommer förmodligen att bädda ner mig med en bra film lite senare ikväll. 

MEN! Jag har alltid så svårt att komma på vad jag vill se för filmer, brukar be alla jag känner om filmtips. Så medan jag har några på lager i minnesbanken tänkte jag dela med mig. 

Filmtrailern kan ni se genom att klicka på filmtiteln. 

Atonement: med Kiera Knigtley & James McAvoy. En bisarr kärlekshistoria med en rolig twist. Oförutsägbar och bildspråket är fantastiskt. Garanterad tårdrypare. 

Pans Labyrint: Spanska regissören Guillermo del Toro (hittade tyvärr inte trailern på engelska så se till att filmen är textad). En flicka vars mamma är gift med en sadistisk officer under andra världskriget "flyr" in i en helt ny värld. Magisk. Låter sjukt ointressant men är riktigt snygg, faktiskt. 

The Notebook: Jag vet inte vad jag ska säga mer än att den här filmen är underbar! Totalt klichée, om gränslös kärlek mellan klasserna. Kanske någonstans i närheten av många flickors "våta" dröm om hur kärlek ska vara. 

August Rush: Det här är en film som fått på tok för lite uppmärksamhet. Robbie Williams, Freddie Highmore och Keri Russel. En pojke (musikaliskt geni) på barnhem hör hela tiden hand föräldrar "kalla" på honom. Han bestämmer sig för att hitta de och beger sig till New York, ensam. En hjärtekrossare, på ett bra sätt. Även om The Notebook är bra, kan den inte ens mäta sig med denna film i frågan om drömmen om kärlek. 

Mycket kärlek och krig i dessa filmerna märker jag. Men de är alla otroligt bra, vackra och härliga. Har ni några filmtips till mig, får ni gärna slänga in dom i kommentars-rutan. 

Enjoy!

Min high-tech morsa.

Jag (A) och mor (M) pratar titt som tätt på msn. 

A: Har jag sagt att jag har skrivare nu? 

M: Neee, va' braa!!

A: Hur bra som helst. Scanner/skrivare/kopiator

M: Samma som jag då...

A: Färg. SÅ JÄÄÄKLA nöjd

M: Jag har åxå färg, och jag har precis köpt nya patroner.......

A: Sweet! haha fan vad vi är high-tech

M: Hahaha eller huur

Efter en stunds virtuell tystnad. 

M: Har du spottfay?

Långsiktig plan my ass.

Jaha då har dom hittat på ytterligare ett sätt att kräva pengar från folk som väljer att bruka motorfordon. 

Nya regler från den 1 November (om jag inte minns fel). Googlar jag detta hittar jag ingen information någonstans men jag hörde det upprepade gånger på nyheterna under hela morgonen. 

Det kommer att kosta en person som vill ta MC-kort ca 4000:- mer från och med nästa säsong då kan man räkna eftersom sista datumet för uppkörning är 16 (18?) Oktober.

Detta på grund av säkerhetskurser som inte bara är dyra utan dessutom obligatoriska. Jo man tackar. Jag kan visst vilja och behöva lära mig det, men inte för 4000:- spänn!? Det är dyrt nog som det är att ta körkort. 

Jag förstår att detta är av ganska hög prioritet då det har varit gott om MC-relaterade dödsolyckor de senaste åren. Det vanligaste problemet till det, är dels att motorcyklisterna inte tränar inbromsningar ordentligt efter uppkörningen, kombinerat med en hel del jävla idioter till bilister som kör hänsyns - och respektlöst ute på vägarna. Krockar en bil med en MC kommer bilisten lindrigt undan men motorcyklisten skadas förmodligen allvarligt eller dör.  

Så ja, säkerhet är absolut viktigt. En idé kan dock vara att ordentligt undervisa och förstärka för elever som läser för B-körkort hur utsatt en motorcyklist verkligen är, och att visa respekt på vägarna, istället för att lära MC-elever att väja för bilister.

Fyratusen obligatoriska pengar. Partisk? Självklart. Bitter? Hyfsat.

Ps. Tanken var att detta skulle bli ett kort inlägg. Men ja, en sak är väl positiv. Folk kommer välja bort att ta körkort, åka kollektivt kanske, blir mer olja över till vad-det-nu-behövs-till som kan mjölka pengar på annat håll. Goodbye trafikskolor. Nice knowing you. Ds.

Dan Berglund mina damer och herrar.

Den dryga timman innan den krumma gubben går upp på scen är full av förväntan. Lokalen blir trängre och ljudnivån på minglet allt högre. Man riktigt känner pulsen och kan nästan skära genom det spända i luften med kniv. Människor i alla åldrar och stilar. 

När vänner har spelat Dan Berglund för mig på skiva, måste jag erkänna att jag inte riktigt fattat grejen. 

Det gör jag nu. 

En trio bestående av Harald Svensson på klaviatur, Henrik Cederblom på diverse stränginstrument och Berglund själv, tog hela Nefertiti med storm. Inklusive mig. 

Han sjunger om de fulaste av vyer och känslor, men lyckas få det att låta så vackert. Enkelt, men ändå så stort. 

Det är vardag, klasskamp, tragedi, historia och poesi som går rätt in i hjärtat. 

Det var gåshud och när han spelade Wellamo fick jag tårar i ögonen. För er som har Spotify, kan ni höra Wellamo här. 

Några av publikens favoriter uteblev men när han spelade "Johan och Johanna" och "Mina herrar som räknar profiter" var det allsång som hette duga. Smakprov på det ser ni i den lutande videon nedan. 

Kort och gott, hur jävla bra som helst!

När är man redo att avsäga sig sitt kön?

Jag får lite ont i magen och sorg i hjärtat när jag läser sådant här. Hur mycket av det här beslutet är verkligen pojkens? Eller numera flickans. Nog för att jag har svårt att tro att föräldrarna skulle ha tutat i barnet något sådant men värre saker har ju hänt?

Vid 12 års ålder, har man ens hunnit utforska sitt eget kön såpass mycket att veta att man inte vill ha det? Nog för att barn inte får vara barn längre, men vart är vi på väg när vi tillåter sådant här? 

Det är en känslig fråga. Barnets psykiska välmående kontra moral?

Artikeln kan ni läsa här 

Vad känner ni, rent spontant?

Kvinna.. eller?

Jag trodde det bara var slumpen att en Anna råkade vara korkad, men nu börjar jag fundera. 

Har nämligen hittat en Anna till som verkar lätt lobotomerad, är det någonting med mina namne? 

Suck, säger jag bara. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta? Åtta bokstäver. 

A N N A - A N K A. Undrar om jag kommer åka på lika mycket skit som feminist-bloggerskan Hanna Fridén nu eftersom det är kvinnor jag hackar på. Men det är inte riktigt det det handlar om, det bara råkar vara så att dessa två kvinnor upprör mig något fruktansvärt, och hade gjort det lika mycket om det var män. Och tro mig, jag är inte avundsjuk. Och den här kvinnan borde få vilken feminist (eller vettig människa) som helst att gå bärsärk. 

Det finns mer än en anledning till att tvivla på A.As ålder. Inte bara på grund av klädnyporna i nacken utav även för att hennes åsikter verkar komma från tidigt 20-tal. Är det enbart för att provocera har hon verkligen lyckats. 

Är det på riktigt tycker jag synd om henne. På Newsmill har hon skrivit; 

"Det var så skönt att komma till ett land där män vet hur man beter sig mot en kvinna. Här tar männen hand om allt det ekonomiska, allt annat är en förolämpning mot både kvinnan och mannen i förhållandet.

I gengäld, menar hon, tackar kvinnan genom att vara attraktiv. Vilket är hemligheten bakom ett bra förhållande, enligt Anna Anka.

– Det är synd om svenska män. De gifter sig med snygga kvinnor som snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i mannens behov. Som hemmafru ska du ställa upp på alla sätt, du ska alltid var snygg och välklädd. Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen."

Eller det här, det är fint; 

"Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet. En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter." - Skulle det vara en bedrift av något slag? Är det en "riktig man"?

Eller oojojoj; 

"Anna Anka hymlar inte med att hon har barnflicka. Och en massagekvinna, en hårtjej, en nageltjej, en personlig tränare, och en hundskötare. Livet som mamma skulle vara mycket svårare annars.

– Om man anställer folk till att hjälpa en kan man göra roliga saker. Mina barn ser Paul och mig hela tiden. Man behöver inte sitta och leka med klossar för att vara en närvarande förälder. Var vi än reser tar vi med barnen – och barnflickorna. Hur skulle vi annars kunna gå på alla evenemang som vi är engagerade i, skriver hon på Newsmill.

Hon avslöjar också den egentliga anledningen till varför hon ställde upp i den redan så diskuterade serien.

– Ärligt talat var det inte i första hand för pengarna jag ställde upp i "Lyxfruar". Jag vill bli en förebild för svenska kvinnor. Jag har brutit upp från Jantelandet. Jag önskar att fler svenskor gjorde som jag. Ni skulle bli mycket lyckligare."

Jo, det klart. Det måste vara tufft att vara mamma då. 

Det värsta av allt (förutom att hon verkligen tycker såhär) är, att jag tror inte ens att hon förstår hur dum hon framstår. Det är tragiskt. Fruktansvärt. Jag hoppas någon sätter munkavel på henne. För människor med åsikter som dessa borde yttrandefriheten fundera på en undantagsregel. 

Källa; Aftonbladet 

Stackars lilla konstfacksflicka.

Lite sent in i denna debatten kanske men allvarligt talat. Måste konstnärskap hänga ihop med sinnesförvirring? Ironiskt nog är det precis vad Anna Odells "installation" handlade om.

Jag tror inte någon har undgått att läsa eller höra om hennes iscensatta självmordsförsök/psykos på Liljeholmsbron i Stockholm i Januari. 

Hade detta varit en journalistiskt undersökande handling hade det varit försvarbart anser jag, men att kalla det konst? För att verkligen påvisa att det är något galet med psykvården (vilket jag inte uttalar mig om, för jag har inga belägg att anklaga). Det hade varit helt okej, till och med bra! 

"Konst (från forngermanskans kunst, kunnande) är den skapande verksamhet som syftar till emotionella eller expressiva uttryck, eller resultatet av en sådan verksamhet."

Om man väljer att tolka ordet konst på detta sättet, kan i stort sett vad som helst klassas som konst, uppenbarligen. 

I stora drag skulle ett filmat mord kunna vara en installation om du anser att det är ett expressivt uttryck? 

Oavsett om du straffas eller inte för din gärning, skulle det fortfarande kunna klassas som konst. Vilken laglig, knepig, galen, olaglig gärning som helst kan alltså klassas som konst, om DU anser att det är det. 

Om påföljden blir fängelse spelar ingen roll. 

"Konst kan också betyda färdighet." och en färdighet är en personlig förmåga att men hjälp av kunskap, erfarenhet och kroppsliga egenskaper kunna utföra en viss handling. 

Kära Anna Odell, jag förstår att konkurrensen på Konstfack är otroligt hög, alla som pluggar där vill bli någon. Det finns så många elever som samtidigt vill nå fram, vara hon med "det". Därför krävs det något exceptionellt, kontroversiellt för att folk ska reagera och jag förstår det, för att vi lever i en avtrubbad värld. 

Däremot tycker jag att din överklagan är felaktig. Hade du skött den biten snyggt, hade jag hyst en större respekt för dig. Ta snällt emot din bot, betala den och stå för att fick chansen att visa det du ville, dessutom med en otrolig mediabevakning, men låt inte mig betala för det. JAG stödjer inte ditt handlande, och jag stödjer inte din hävdan att detta är konst. 

Jag sliter med mig egen konst dagligen och vill inte bli förknippad med bekräftelsetörstande hitte-på:are som du. För det är sådana som du, Anna, som gör det svårt för oss konstnärer att bli tagna på allvar. 

Källa citat: Wikipedia

Det är ju det här med glödisen..

Från och med den 1:a September förbjuds successivt glödlampan för import i Europa och Australien. 

Vi börjar med lampor på 100W och över. 2011 förbjuds import av 60W-lampor och året därpå även 40W. Förbudet ska vara helt genomfört till år 2016. Så vi har väl tid på oss att bunkra?

Frågan är, om det på ett rent miljömässigt sätt, är en bra lösning?

Det har diskuterats mycket om det här, med energisnålhet versus kvicksilverutsläpp och säkerhetshantering.

Jag ringde upp ljusdesignern Andreas Milsta och frågade honom, just detta och lite till. 

Han har många intressanta tankar om det här och vårat samtal kan ni lyssna på genom att trycka på > i den lilla videorutan. 

(Ha överseende med att jag inte är någon van intervjuare, speciellt inte med inspelningsmekanik a´la mobiltelefon)

Här kan du läsa vad Dagens Nyheter har att säga.

Zeitgeist the movie

Precis tittat klart på första delen av Zeitgeist the movie. Otroligt intressant och jag råder alla att se den! 

Första delen handlar om den största konspirationen av alla nämligen religion. Den tolkningen filmmakarna har gjort är att alla tolkningar av våran (och andras för den delen) Gud, egentligen är solen. 

När det begav sig, tillbad hedningarna solen för den var ett tecken på liv. Egypterna personifierade solen, liksom mörkret och skapade en sägen om att Horus (ljuset) krigade mot Set (mörkret) och varje morgon vann Horus medans varje kväll tvingade Set ner Horus i mörkrets dal, och så kom natten. Solen blev en symbol för räddning (frälsning) för att ljuset tvingade undan faror. 

Det här är bara början, det finns så många liknelser som helt plötsligt verkar självklara när de jämför och drar paralleller till astrologin. Självklart får man ta fram det kritiska ögat och inte bara svälja allt med hull och hår, men jag föredrar ju denna teorin framför berättelsen om våran Gud, Jesus och.. ja, ni fattar ju själva. 

Jag anser att religion är ett fördärv som skapar mer ont i världen än vad den gör gott och säger därför. 

Tro på er själva och eran egen kraft, förmåga och kärlek att styra era liv dit ni vill! 

Se filmen här;  http://video.google.com/videoplay?docid=-594683847743189197# 

Nu ska jag dyka in den andra delen och se vad den har att erbjuda mitt intellekt.