I'm cool and they know it.

Min äldsta brorson skrev på facebook förut när vi diskuterade festivaler och att Skrillex kommer till Peace & Love. "Haha, the fact att du är min FASTER och lyssnar på skrillex gör dig fan ascooool"


Åh mina "små" grabbar (och små tjejer också) som jag är alldeles för dålig på att träffa. Jag hoppas och önskar att de vet att jag har så mycket kärlek för dem, alltid. Fast att vi nästan aldrig ses. 


Jag var åtta år när jag fick reda på att jag skulle bli faster första gången. Jag var malligast i stan. Det är jag fortfarande. Jag är faster till fem fantastiska ungar och några utav dem går igenom en svår period just nu. Jag önskar att det för med sig vishet och ödmjukhet. Jag önskar att de kan förlåta och inte klandra. Jag önskar att de aldrig någonsin drabbas av bitterhet eller cynism och jag önskar att de har kraften i sig själva att alltid göra det bästa av sin tid och sitt liv. Jag önskar att de alltid besitter förmågan att älska. Och när de blir sårade önskar jag att de förmår sig att vara ledsna ett tag, men att de sedan alltid orkar resa sig igen. 


Jag önskar att de vet att även om vi ses för sällan så finns jag alltid för dem, oavsett vad det gäller. Jag önskar att de aldrig skäms över att vara sig själva och jag önskar att de alltid har någon som de kan ty sig till när de känner sig små. Jag önskar att de aldrig behöver känna sig ensamma. 


Jag älskar er mina små skitungar. Vet det. 


Faster Anna

Att hjälpa för att kräva tillbaka

Det här med att man är snäll för att kunna kräva något tillbaka. 

Skulle åka tåg upp till Sthlm tidigare i morse. Min kollega och jag går på tåget och upptäcker att vi fått platser på varsin rad, alltså bakom (och framför) varandra. Vi tänker att vi sätter oss på samma rad så att vi får sitta tillsammans och att vi helt enkelt frågar de som kommer sedan om det är okej. Vi drog slutsatsen att den som ska sitta på "den andra platsen" förmodligen reser själv ändå så att det kanske inte skulle spela så stor roll. 

Kvinnan i fråga kommer på och frågar hur vi bokat. Vi frågar om det är okej att vi byter platser och visar platsen framför som är vår. "Ja, det är okej men då får ni sitta där för jag mår illa och måste se ut." Javisst, inga problem, säger vi och flyttar oss. 

När jag sedan ser att kvinnan spenderat första timmen på tåget med att läsa tidningen ställer jag mig frågan; 

Kändes det bättre för henne att gå med på vår förfrågan bara så att hon kunde ställa ett ultimatum? Jag förstår inte det resonemanget till varför man måste kräva någonting tillbaka för att kunna vara snäll, eller hjälpa någon. Eller är det så att alla hjälper andra för att få ut någonting själv, bara det att själva vinningen är olika? För vissa räcker "den goda gärningen" medan andra gärna vill ha någonting mer konkret i gengäld. 

Man skulle också kunna se det som att man hjälper varandra i just detta fallet, vilket såklart oftast är det allra bästa. Dock tycker jag kanske inte att det ska vara påtvingat. Hjälpa ska man göra för att man vill, inte för att man måste. "Ja, jag kan göra det OM.. " är i min värld ett fult uttryck. 

Vad är en hobby?

Var på fest i Lördags och började prata med en mycket trevlig tjej. Hon kände sig väldigt stressad över att inte ha någon hobby. Eftersom hon spenderar större delen av sina dagar med att plugga är den där andra tiden väldigt viktig för henne, som för många av oss. 


Hon berättade att en av hennes favoritsysselsättningar är att "fixa hemma". 
Jamen perfekt, sade jag då. Där har du ju din hobby. Men tydligen var det inte riktigt okej. 
Det kändes lite jobbigt för henne att fastna i någon sorts hemmafru-roll som bakar bröd och inreder och att det mer skulle räknas som sysslor. 


Men då dök funderingen upp i mitt huvud; vad är en hobby? 
Genast gav jag mig själv ett svar som jag tyckte verkade bra och det är följande:
En hobby är en kombination av något som medvetet eller omedvetet stimulerar belöningscentrat och samtidigt ger dig sinnesro under tiden du utför den. 


Såhär. Att du känner sinnesro eller hamnar i det där meditativa tillståndet är det jag eftersträvar när jag utför min hobby. 


Att det sedan skulle stimulera belöningscentrat menar jag att oftast när du ger dig in på någonting gör du det - medvetet eller omedvetet - för att åstadkomma ett resultat, bli nöjd, bli bättre på det du gör eller lära dig mer, eller hur? Du gör det självklart också för att det är roligt och intressant också, men någonstans på vägen skulle man ju sluta tycka det var roligt om man inte blev just - bättre. 


Låter det rimligt? 


I alla fall så har jag lovat hjälpa den här tjejen att försöka hitta något som hon kan döpa till sin hobby så jag behöver er hjälp med tips! Gärna inom heminredning, textil med mera. Och riktigt nördiga förslag mottages med extra stora armar! 


Hasta próxima.

Alla dessa nyårslöften

Ungefär sedan början av december har jag på olika ställen läst och hört saker i stil med "efter nyår, då jävlar", "jag ska börja/sluta med det nästa år" eller "det ska bli mitt nyårslöfte".

Min fråga blir naturligt, varför då? Alltså, varför då som i - varför inte nu?

Samma visa är det varje år. Varje år lovar folk sig själva saker som de förmodligen orkar förverkliga i ett par månader innan disciplinen faller samman och de inte längre minns varför de började/slutade från början.

Varje nyårsafton ser jag också runt omkring mig folk som förutser det nya året som "Det bästa året hittills, jag känner det på mig. Jag bara vet" och ofta är det också samma människor som säger detta.

Självklart har jag också förhoppningar om att det nya året ska bli det bästa hittills, och kan sätta upp personliga mål som jag vill uppnå. Men jag skulle aldrig, aldrig lova mig själv någonting jag inte vet att jag kan hålla. Och eftersom jag aldrig vet om jag kan hålla saker, lovar jag aldrig mig själv någonting. Jag själv är den största bedragaren jag känner. I den bemärkelsen att tankar alltid är relativt, och eftersom vår inställning grundas i våra egna tankebanor är det också väldigt lätt för en att lura sig själv till att ändra sin åsikt. (that's a whole other subject)

Så - tillbaka till min fråga. Varför behöver vi en osynlig tidsgräns för att förändra det vi vill förändra med oss själva och i vår omgivning? Jag slängde ut frågan på Twitter och fick till svar att det är en kraft som kommer inifrån att vilja förändra. Jo, det förstår jag också, men varför blir den så mycket starkare kring nyår? För att vi på något sätt konkret drar en gräns där och börjar något nytt? Och det är ju alltid lättare att gå in i någonting nytt med mer och större energi?

Jag är ledsen folks, men året blir inte bättre om du själv inte förändrar det. Du kan säga år efter år att "det här året alltså, kommer bli det bästa" men det blir inte bättre om du som vantrivs på ditt jobb inte ser dig om efter ett nytt, du som har problem med din pojk/flickvän inte konfronterar problemen, du som har ont i ryggen inte går till sjukgymnasten/naprapaten/börjar träna. Förstår ni poängen?

Jag hoppas verkligen att mitt 2012 kommer att bli mitt bästa år hittills men jag förutsätter inte det.
Jag ska däremot jobba för att det ska bli det, på alla plan! Och inser jag att jag behöver förändra någonting mitt i april - så gör jag det. Jag väntar inte på ett nyårslöfte.

@annasynnero