Stackars lilla människa..

Åh. Jag känner att skrivarlusten trycker på lite. Jag känner för att lägga mig i, argumentera idag. 

Såg en dokumentär i förmiddags om hajar någonstans vid Brasiliens kust. Människorna var så upprörda över att hajarna invaderade badstranden och attackerade surfare, varav flera blev lemlästade. Turismen drabbades hårt av detta såklart, eftersom ingen vågade gå i vattnet, som i sin tur ledde till att folk inte heller vistades på stranden. 

Det blev ett himla liv, och invånarna i den lilla staden kunde inte för världen förstå varför hajarna betedde sig på detta fruktansvärda sätt? Vilken sorts haj var det som attackerade? Varför hade de blivit så aggressiva? 

På tio år hade hajarna anfallit ca 15 pers som blivit av med armar och ben, någon drunknade. På en människa som dödats av haj, dödas cirka tio tusen hajar!

Efter en tid kom forskare och analytiker fram till att det var den fruktade vithajen och tigerhajen som stod för attackerna. Vad de även fann gemensamt med dessa två arter var att de är beroende av sötvatten, speciellt efter att ha fött små hajbebisar som de självklart vill skydda. 

Bra. Uteslutningsmetoden. Var fanns det sötvatten i närheten av revet? Jo, det hade funnits två floder i närheten med gemensam mynning. Den var numera antingen helt avstängd, eller väldigt svåråtkomlig på grund av ett gigantiskt industrikomplex som hade byggts på flattform. En kraftigt ökad trafik av transportfartyg gjorde att hajarna skrämdes iväg från deras naturliga miljö. (bland annat för att fartygen släppte ut ofantliga mängder med avföring, skräp med mera.) 

Ny-mammorna var ju därför tvungna att söka sig annanstans för att skydda sina små. Ett tryggt alternativ var innanför revet där vattnet var lagom grumligt och gott om ställen att gömma sig på. 

Men attackerna fortsatte. De kom på, efter 10 år, att i närheten av den ena floden hade det legat en gammal ranch, som födde upp och slaktade kor. Blod, inälvor och andra "överflödigheter"  hade de ansvarsfullt slängt i stora bassänger strax utanför byggnaden. 

Verksamheten lades ner, men resterna togs aldrig hand om. Betongen vittrade så sakteliga sönder och lämningarna flöt ut i en bäck som ledde till floden som ledde till havet som ledde till.. ja, ni fattar. 

Anledningen till att hajarna attackerade var alltså, att de fick vittring på gammalt koblod. Snacka om att kn*a oss själva i röven! Detta tog 10 år att komma på!! 10 år! 

Detta är väl ett otroligt bra exempel på att vi, människan är ett ointelligent släkte som inte tänker längre än vad näsan räcker. Som ser problemet, men inte orsaken. Målar fasaden fast träet är rötet. 

Jag blir så trött. Jag blir så otroligt trött i själen. 

Wii!

Tv-spel har fått en helt ny betydelse! 

Har typ inte spelat sedan 1990-talet då Nintendo 8-bit fortfarande var poppis och har fått förklarat för mig idag ordentligt att Wii alltså inte är ett spel, utan en konsoll (eller vad det heter). Jag trodde SL hade ruinerat sig när hon berättade att hon köpt BÅDE Wii och Guitarhero. Men Guitarhero är alltså endast ett spel.. till Wii.. Så att säga. Oj nu krånglade jag till det. 

Jag har i alla fall hunnit slå rekord i bowlingen, lärt mig en bra swing i golf, boxats (jag vann), baseboll, tennis och såklart då Guitarhero. Detta är tydligen en version till största del uppbygd av Aerosmith-låtar. Typ.. alla.. deras låtar. Bara. Ok, några med The Clash och någon enstaka med Run DMC, kanske har nåt att göra att de någon gång jobbat med Aerosmith?

Detta endast för att undvika att jag faktiskt har viktiga saker att göra. Typ plugga och redigera bilder. Men tro mig, det är inte alls lika roligt som att spela. 

Haft ett trevligt biobesök idag och sett en mindre bra dokumentär, god mat och gott sällskap. 

Sen kom min nya kombo hem idag igen också då, vilket har vart väldigt mysigt. 

Nu är det sova, och bearbeta dagens alla intryck i drömmarna. Tack världen för idag! 

Jag älskar dig!

Heja världen!!

Jag skulle kunna skriva om snön som föll inatt när jag tog min första cigarett klockan 2.50 (snarare tidigt imorse) eller om min målning som jag inte förmås fortsätta på. Eller mailandet som tar upp mycket av mina tankar just nu. 

Men detta verkade helt plötsligt totalt irrelevant förut när jag diskuterade ett fotojobb med en kompis. Jag blev tillfrågad om att ta sk. "promobilder" för press och hemsida och de undrade över ett pris. Jag frågade om jobbet lite mer ingående och kom fram till ett fastpris. 

Han "skulle höra med sina bandkamrater" och efter en stund kom de fram till att det var för dyrt. 

Det där är en jävligt hårfin balansgång att gå på det där, med prissättning. Vill jag sänka priset för att det är en bekant? Egentligen inte, men av rädsla att inte få något jobb alls gör jag ofta det ändå. Jag försöker tänka på att det faktiskt oftast bara är en person av flera gemensamma nämnare jag känner, och frågan är om de hade gjort samma sak för mig? Förmodligen inte. 

"Men du som skriver musik, kan inte du skriva en liten låt till mig som jag kan ha på min blogg?" eller.. "Du som gillar att rita hus, kan inte du designa ett åt mig? Du får ett sexpack Hof?" Argumenten håller inte. Ser du?

Det är ofta den frågan jag får. "Du fotar ju, du tycker det är roligt. Kan inte du passa på att ta lite bilder när du kommer och kollar på våran spelning. Vi skriver upp dig på listan." 

Tack. Men nej tack. Det folk inte förstår är att detta faktiskt är mitt jobb. Min sysselsättning. Mitt yrke. 

Att jag har lyckan och fördelen att tycka att mitt arbete är roligt, har NOLL betydelse. Jag har gjort ett val. Jag har startat ett eget företag och slängt mig ut i en väldigt osäker branch, för att jag vill. Jag lever hellre på existensminimum än att "slava" på ett kontor, lager eller annat skitjobb för att jag ska ha lite extra pengar att köpa kläder, plattskärm eller andra materiella ting för. Då "köper" jag hellre tid.. Liv. 

Som en kompis sa; "Man gör sitt eget utanför normen för standardiserat svenskt leverne. " I make my own road" comes to mind" 

Och då helt plötsligt är man "hippie" eller "bidragstagare". Jag har aldrig i hela mitt liv tagit en endaste A-kassedag. Aldrig. 

Tentan av kontentan är. Säg aldrig till mig att jag inte "har ett riktigt jobb" för gudarna vet att jag sliter min själ för att göra det jag vill. Passar det inte att betala, gå någon annan stans. 

Fuck you, pay me.

Kreativiteten.

Denna välsignelse, denna förbannelse. Kreativiteten. 

Det kliar i fingrarna och jag står upp vid datorn, skissar av en bild, till en fin alldeles vit, ren, välkomnande duk. Och jag är livrädd! Jag gör allt vad jag kan för att undvika att fortsätta. Kommer på tusen viktigare saker som att facebooka till exempel. DET är roligt. Kanske borde sätta på en kopp kaffe eller fem. Det är ju värre detta än att redigera bilder! 

Tänkte göra denna varianten i färg och jag har inte tagit i en pensel på över ett år. Nej, nu ljög jag. Jag tog faktiskt i en när jag köpte en ny förra veckan. Men ni fattar. 

Tänk om det inte blir likt? Tänk om färgerna blir helt åt helvete? Jag ser redan nu att slipsen är alldeles för kort. 

Jag har så många idéer som jag bara vill få ut just nu. Men det är lika bra att börja med något som egentligen inte är så "viktigt" just nu. Detta är mer ett test. En sånhär vahettere hemtenta? Jag kan ta fram facit om jag känner att jag behöver fuska, det är bara mitt egna samvete som sätter stopp för det. 

Väntar på ett svar på ett mail jag skickade, vad som känns som flera timmar sedan. Varför vill jag ha detta svar? Kommer det stå något viktigt? Nej. Kommer jag bli insprirerad? Kanske. Men jag är fortfarande jävligt nyfiken. 

Oh well. Nu har jag bloggat lite också. Kanske ska förlänga slipsen då.. eller var det kaffe?

Januari

En månad sen igen som nånting kom ut på den här sidan.

Jag måste sluta bry mig! Det finns så mycket jag skulle vilja skriva på den här lilla sket-bloggen men inte känner att jag kan för att fel personer har adressen. Jag är kluven i det där. Ska man vara helt anonym, eller ska man gå ut helt och hållet. Jag håller kvar vid halv-anonymiteten en stund till får vi se vad det blir av'et. 

Ja. Lite mycket i huvudet just nu och det är en sorg som tynger mig, men jag känner att kreativiteten som hela hösten har gömt sig, börjar smyga sig fram ut i fingerspetsarna. 

Ytterligare en vän har satt en stor kniv i ryggen på mig och konstigt nog blir jag inte förvånad. MEN, man har väl en läxa att lära, och den upprepar sig tills man ser tecknen innan det är för sent nästa gång. Min är min godtrogenhet, som konstigt nog balanseras upp av en ordentlig dos cynism. 

Snart är den första månaden på det nya året slut och jag har verkligen bestämt mig. 

Jag älskar min omgivning, men jag älskar mig mer.