RIHANNA!

Först hämta ut biljett till Rihanna nästa vecka i Sthlm. Kan nog bli riktigt bra!

Litet besök i Domkyrkan och tände ljus åt mina änglar. Sedan till Gårda Textil. Heaven on earth alltså!! GUUD va mycket fantastiska tyger!! Jag blev helt kär i ett vinrött stickat tyg som jag förmodligen måste gå tillbaka och införskaffa.

Myskväll med goa Ida nu. Dragit igång en ny serie - The Secret Circle. Teenserie som fan så några sköna garv mitt i allt försök till seriöst skådespel. LOL säger jag.

Vad betyder egentligen något?

Jag tänkte skriva ett inlägg om hur förbannad jag varit på ticnet idag, att jag fått sitta i två tjugominutersköer för att få felaktiga svar och slutligen ändå ingen biljettjävel. Hur posten inte har kuvert att skicka saker i, men tobaksaffären har det men att de inte fattar vad jag säger. Hur jag blev så förbannad på tobaksaffärspostsnubben att jag nästan började gråta framför alla och hur fantastisk min far är som kan hantera mig (och situationen) när jag blir sån. 


Men sedan kom jag hem, trött och mätt och får ett besked om att en älskad person gått bort. Min älskade Pia. Och plötsligt försvinner alla de där sakerna bort och ut i periferin och betyder ingenting. Ticnet kan försvinna ut i intet for all I care för de är ingenting. Tobaksaffärsgubben kan dra åt helvete för jag skulle aldrig sörja honom.


Jag sörjer Pia och jag sörjer hennes son och jag sörjer båda två genom varandra och jag hoppas att de återförenats var de nu än är någonstans och jag hoppas att Matte visar henne vägen och jag hoppas.. 


Tårarna bara rinner och som vanligt är det alldeles för mycket som aldrig blivit sagt. Hur jag än lovar mig själv och hur jag än lovat mig själv sen Matte dog att jag aldrig ska hålla inne med något utan alltid säga vad jag tycker och alltid säga till mina vänner hur mycket jag älskar och uppskattar dem, så blir det sällan så. 


Pia, min älskade vän. Jag älskar den härliga människa du är och att du alltid har en förmåga att glädjas. Att inte du har gått sönder av smärta och bitterhet är för mig ett under, för det var så nära att jag gjorde det. Ibland undrar man varför saker som händer är så jävla jävla orättvisa och för att inte implodera så hittar man på små fula ursäkter för sig själv. Kanske var din sorg så stark att den förgiftade ditt blod och åt upp dig. 


Kommer du ihåg när vi körde hoj till Alingsås och åt glass? Jag tror det var första gången Johnny övningskörde med mig. Du sade att det viktigaste var att man inte körde som om det var en jävla moppe man åkte på. Så sade de på körskolan, sade du. Hur du är den enda människa som lyckas se cool ut i ett par påklistrade mjukisöron på hjälmen. Kommer ni inte och hälsar på mig i mina drömmar blir jag besviken ;) 


Jag kommer sakna dig och jag kommer skriva om dig så att du aldrig dör. Hälsa min älskling. 

Mina änglar <3

Ljus i Alingsås

Åkte med Vrånka och kidsen till potatisens stad och kollade på ljus. Det kan ju verka föga intressant men varje år så är det ett gäng superduktiga och välrenommerade ljusdesigners som ljussätter olika delar av innerstaden. Efter att vi gått och tittat på träd, trädgårdar, byggnader som ljussatts på olika sätt kom vi fram till ett discoträd. Jag älskade det redan innan vi kom fram och jag började dansa till Michael Jackson-introt som spelades när man tryckte på knappen. 

Ella skrek "MEEEN AAAANNAAAA!!!! ÅHHHH" och skämdes bara så som en 8-årig tjej kan göra. 

Vi gick närmare och det spelades andra låtar som jag började låtsas breakdansa till och Ella skämdes ännu mer. Folket som stod runt om kring började skratta lite nervöst åt min dans. Jag inser att jag blivit min faster. Jag ÄLSKAR att jäklas lite lagom med barnen. Luras och skoja. Det är verkligen det bästa.

Jag gick fram och läste på trädet och inser att det är min gamla skolkamrat Andreas Milsta som designat detta fantastiska discoträd! Klicka på hans namn så får ni läsa en intressant artikel med honom. Det var också Andreas jag frågade ut när glödlampan skulle tas bort och den intervjun kan ni lyssna på HÄR. Dåligt ljudkvalitét och ovan intervjuare ;) 

Fika på supermysigt café där vi upptäckte en hemlig skrivbordslåda i det bordet vi satt vid. Vi skrev ett brev och lade där i och hoppas att någon hittar det någon gång. 

Jag ligger några dagar efter i mitt bloggande och vet inte om det blir så värst intressant men.. 

jag hade en väldigt mysig eftermiddag denna dag och jag älskar att hänga med dessa tre. 

Att ta tag i känslorna

För ett par veckor sedan hamnade jag i en situation som gjorde att jag kände mig väldigt trängd. Det allra jobbigaste var att det var mellan två väldigt bra vänner. Hur berättar man för sina vänner att någonting har sårat en, fast att man inte riktigt kan sätta fingret på vad? 

Jag funderade sedan det hände hur och faktiskt om jag skulle berätta eller förklara. Min mage sade att jag måste men mitt huvud ville verkligen inte av flera anledningar. Skulle de förstå mig? Skulle jag kunna förklara på ett vettigt sätt? Och mitt i allt detta visste jag ju att det skulle bli sjukt jobbigt för även om jag var den som gick därifrån för att jag kände mig trängd, så skulle kanske det jag måste säga, såra mer. 

Skulle det vara egoistiskt av mig att säga det jag skulle säga? Skulle det göra gott eller bara mer ont? 

Jag vet inte. Jag gjorde i alla fall det jag kände jag var tvungen och det var att prata med mina vänner och även om de inte skulle förstå förtjänar de att veta hur jag känner för att de är just mina vänner. Jag var tvungen att få deras tänk om det jag upplevde.

Oh så svårt. Jag klarade inte av att ta dessa samtal utan att börja gråta. Jag hatar att gråta och speciellt hatar jag att gråta inför någon annan. Men heller har jag aldrig reagerat så som jag gjort inför detta. 

Mina vänner är kloka och de är fina och jag hoppas att även om de inte förstår mig och mina reaktioner, kan de någonstans förstå min ståndpunkt och förstå att jag fortfarande älskar dem i massor. Och framför allt att det inte är några konstigheter, även om jag är ledsen just nu. Och jag ger mig själv en klapp på axeln för att jag inte bara sopar under mattan. 

Livet alltså. La vita é bella.

Statist på CV:t

Ja, lördagen spenderade jag med att vika en jäkla massa t-shirts för Dia Psalma som hade sitt sista gig i Göteborg - någonsin. Det var längesedan jag gjorde merch så jag hade riktigt roligt. Plus att jag är en jäkel på att sälja faktiskt. Också kul att se vilket otroligt drag det var på publiken!

Och jag kan nu officiellt lägga till statist i mitt CV, om det nu är någonting att ha med där. Söndagen lekte min vän D och jag bilkö i sisådär sju timmar. Vi fick ju dock en liten ersättning, en goodiebag och sedan varm mat serverad på kvällningen. Det var en kort period när jag kände att jag höll på att somna. Annars kan jag säga att man blir otroligt lättroad när man är "låst" på det viset. Vi skrattade friskt åt .. ja, ingenting egentligen. Fint att vi fick en penna att lösa korsordet med också tycker jag.

Helt plötsligt så var helgen liksom slut och sedan var det måndag med massa jobb och lång fotosession så idag - tisdag har jag faktiskt gått omkring i mysbyxor hela dagen och jobbat i lagom takt. Sovmorgon tog jag också!

Ljuva liv.

Efterblivenheten

Hur fan har jag kunnat glömma det som jag gått och funderat över hela veckan?

HUR har jag kunnat glömma att hämta ut filmrullen?

Jag är så besviken på mig självoch mitt minne.

Jag måste hämta ut dem omedelbart bums innan jag smiter iväg till Trädgår'n imorgon för Dia Psalma.

Jag står och säljer merch där imorgon så kom och tjingsa!

Tänk om det är nudies?

Världens bästa humor...

Är den min pappa och jag har, tillsammans.

Vårt tidigare telefonsamtal ikväll:

A: Hej min pappa?

B: Mmm

A: Mm Hmm

B: Mmhmm

A: Hmhmhmmhmm?

B: Mmm

A: Mhm.

B: Hmhmmhhm

A: Mhm mm hm

B: Mmhm hm hm

A: Okej hejdå

B: HAHAHHAHHA

A: AAHAHAHAH

B: Vet du vad jag har ätit?

A: PANGKAKA!

B: Aaaaapa! (lurigt)

A: ...

B: SJU sorters apa

A: HAHAHHAHA

B: HAHAHHAAAHAH

.. och så vidare

Efter mycket krångel..

Så snyggt!

Toyota på Scandinavium

Roligt jobb på Scandinavium ikväll. Min kollega Inga-Lisa och jag fotade och uppdraget var att dokumentera kvällen som sådan. Det var många duktiga artister men mina favoriter var helt klart Claes Malmberg och After Shave-gänget som framförde Jag vill ha en synt farsan och Macken.

Vilken lycka att få se de två låtarna live! Nostalgi på hög nivå.

Grabbgänget 54321 från England var också riktigt duktiga.

Sångaren är på bilden här ovan och visst ser han lite ut som en blandning av Orlando Bloom och "Edward Cullen"?

Roligt var också att träffa på gamla vänner som arbetade på eventet. Jimpax var en av dem och nu har vi lovat varandra att dricka glögg och äta pipparkakor redan i november, bara för att säkert hinna innan jul. Och Jonas! Så snygg han har blivit! Riktigt kul!

Nu är jag så trött att jag inte ens tänker dricka upp mitt kvällste. Rätt i säng bah!

Mer bilder kommer att komma upp på facebook.com/synnerophoto

Självporträttet i spegeln är obligatoriskt.

Börja träna!

Några av er har sett förut att jag skrivit några inlägg för bloggen 365saker.se

Jag tänkte samla de första fyra inläggen från serien "Börja träna" åt er där det genomgående temat är för mig att göra bort mig utan att by mig, typ. Det är ju såklart inte det egentligen. Men jag kan säga att det inte är någon idé att försöka vara brydd om hur jag ser ut eller rör mig. Det är bara att köra!

#967 Löpning - tryck här

#986 Acroyoga - tryck här

#996 Fäktning - tryck här

#999 Zumba - tryck här

Acroyoga är jag fortfarande helt såld på så är det någon som vill prova detta känner jag till folk i Götet som håller workshops etc. Hojta bara isåfall!

Har ni några tips på saker som jag bara måste prova - skriv en kommentar!

Tjärlek.

Fel font och bilden under, jaja.

Jag får visst vara noga med vad jag skriver här om jag inte vill att Googles stora öga ska ha koll på mig.

Precis skaffat Bloggers mobilapp så jag kan blogga from wherever. Yay.

Åh. Idag var dagen då jag drog igång min (eller egentligen min fars) gamla Minolta. Den analoga. Den underbara. Jag har inte bestämt mig men det känns som det är en nutids-hipster-han eller en 60-tals-hon.

I alla fall så behövdes nya batterier så det löste min fantastiska far. Men när jag skulle sätta i rullen jag fick av en snäll tjej i tisdags så inser jag att det redan sitter en rulle i! Jag knäppte av de två sista bilderna och eftersom jag ändå skulle ned till stan passade jag på att lämna in den.

Kvinnan i kassan tittade på filmen och sa "Oj! Den här slutade vi ha i alla fall innan jag började här och det var 2007". Rullen var nämligen Japanphotos egna märke. Men fatta! Rullen är alltså minst fyra år gammal och jag har inte den blekaste aning om vad som är på den. Jag är så nyfiken att jag kommer få nippran av att behöva vänta i en hel vecka tills jag får hämta ut den. Jag hoppas verkligen att den inte har blivit dålig.

Men. Vilken känsla det är med analogt. Jag har allt saknat Minoltan märker jag när jag har den i händerna. Den känns väldigt bekväm där och muskelminnet har inte glömt den. Jag ska ge den mycket kärlek framöver.

/Annalog

Gör det bara!

Läste Anna Ritar's inlägg häromdagen (kolla in hennes blogg, fantastiska illustrationer) och det fick mig att minnas det läskiga och spännande i februari när jag blev av med jobbet och undrade vad jag skulle göra med mitt liv.

Jag bestämde mig att det fick bära eller brista, men skulle jag aldrig försöka hade jag aldrig få veta om det skulle gå eller inte. "Jag gör det bara!" Det var i februari. Idag sitter jag och förstår att det var 8 månader sedan jag tog det beslutet och jag har fortfarande inte gått under.

Det är så jävla häftigt.