Att ta tag i känslorna

För ett par veckor sedan hamnade jag i en situation som gjorde att jag kände mig väldigt trängd. Det allra jobbigaste var att det var mellan två väldigt bra vänner. Hur berättar man för sina vänner att någonting har sårat en, fast att man inte riktigt kan sätta fingret på vad? 

Jag funderade sedan det hände hur och faktiskt om jag skulle berätta eller förklara. Min mage sade att jag måste men mitt huvud ville verkligen inte av flera anledningar. Skulle de förstå mig? Skulle jag kunna förklara på ett vettigt sätt? Och mitt i allt detta visste jag ju att det skulle bli sjukt jobbigt för även om jag var den som gick därifrån för att jag kände mig trängd, så skulle kanske det jag måste säga, såra mer. 

Skulle det vara egoistiskt av mig att säga det jag skulle säga? Skulle det göra gott eller bara mer ont? 

Jag vet inte. Jag gjorde i alla fall det jag kände jag var tvungen och det var att prata med mina vänner och även om de inte skulle förstå förtjänar de att veta hur jag känner för att de är just mina vänner. Jag var tvungen att få deras tänk om det jag upplevde.

Oh så svårt. Jag klarade inte av att ta dessa samtal utan att börja gråta. Jag hatar att gråta och speciellt hatar jag att gråta inför någon annan. Men heller har jag aldrig reagerat så som jag gjort inför detta. 

Mina vänner är kloka och de är fina och jag hoppas att även om de inte förstår mig och mina reaktioner, kan de någonstans förstå min ståndpunkt och förstå att jag fortfarande älskar dem i massor. Och framför allt att det inte är några konstigheter, även om jag är ledsen just nu. Och jag ger mig själv en klapp på axeln för att jag inte bara sopar under mattan. 

Livet alltså. La vita é bella.