Åh. Idag var dagen då jag drog igång min (eller egentligen min fars) gamla Minolta. Den analoga. Den underbara. Jag har inte bestämt mig men det känns som det är en nutids-hipster-han eller en 60-tals-hon.

I alla fall så behövdes nya batterier så det löste min fantastiska far. Men när jag skulle sätta i rullen jag fick av en snäll tjej i tisdags så inser jag att det redan sitter en rulle i! Jag knäppte av de två sista bilderna och eftersom jag ändå skulle ned till stan passade jag på att lämna in den.

Kvinnan i kassan tittade på filmen och sa "Oj! Den här slutade vi ha i alla fall innan jag började här och det var 2007". Rullen var nämligen Japanphotos egna märke. Men fatta! Rullen är alltså minst fyra år gammal och jag har inte den blekaste aning om vad som är på den. Jag är så nyfiken att jag kommer få nippran av att behöva vänta i en hel vecka tills jag får hämta ut den. Jag hoppas verkligen att den inte har blivit dålig.

Men. Vilken känsla det är med analogt. Jag har allt saknat Minoltan märker jag när jag har den i händerna. Den känns väldigt bekväm där och muskelminnet har inte glömt den. Jag ska ge den mycket kärlek framöver.

/Annalog