Who's your daddy.

DYAC

När jag känner att jag är i behov av att skratta så att jag typ kissar på mig lite går jag in på www.damnyouautocorrect.com som kan vara den roligaste sidan på ze interwebz.

Till exempel för att:

Mors Lilla Olle

1. Å lär ju skogen i rosa under sin energi är det bli.
2. Mors lilla Olle i skogen med rosor på isildur1 väl alltså en Shell jag blivit.
3. Mors lilla Olle i skogen gick rosor på svindel och solsken i blick.

Jag har en diktafonisk applikation i min iPhone som stavar åt mig när jag pratar.
Den kopplade inte riktigt bra när jag sjöng. Annars tycker jag den funkar riktigt bra faktiskt.
Speciellt om man ändå har stora klumpiga tummar som annars alltid stavar fel.

Jag vaknade med snor i hela huvudet och bestämde mig för att somna om.
Har bakat bröd och slappat. Jag försöker att inte tänka på ett besked jag väntar på, eller,
som jag i stort sett redan fått men inte vågar hoppas på förrän allt är så att säga, skrivet i sten.

Imorgon ska jag ha möte med Christian Wess inför releasen av hans nya bok.
Jag ska även och kolla på ett hus som jag kanske ska hyra.

Det händer lite allt möjligt i livet nu, and it's all with exitement.

Och därför får ni the awesomest playlist of all times

Ciao

Spets

Men HALLÅ.

Jag har fan blitt galen i spets. Jag-vill-ha-spets!!! Speciellt den vita, gräddvita och beige. Jag skulle säkert inte kunna ha på mig det av flera olika anledningar men det är ju så snyggt så jag dör lite inombords. Och det stör mig att jag aldrig lärt mig knyppla.

Förstå hur häftigt om jag kunde göra min egen spets. Här kommer några snygga exempel.

Alexander Bergströms blogg: alexanderbergstrom.blogspot.com
Anna Malmbergs blogg: http://anna.elle.se/strange-little-girl/

Och typ tusen snygga bilder på en google-sökning --> klicka här
Det kom även med några skällande spetsar där, på köpet.

Har ni något till övers, gamla lakan med spets, virkade dukar eller dylikt som ni vill bli av med - throw it over here! Jag gör nytt av'et!

Tjärlek.

Lovefilm.se

Är något som heter "Buzzador" för lovefilm.se just nu vilket innebär att jag ska berätta för alla er precis vad jag tycker och tänker om den kampanjen jag för tillfället "buzzar".

Så. Nu får jag alltså prova på lovefilm.se där man mot en kostnad av 139:- i månaden får hyra obegränsat med film. Du gör din egna lilla lista med titlar och sätter sedan en prio på den. Sedan kommer det hem två filmer åt gången på posten. Du får ha dem hemma hur länge du vill men du får inga nya filmer förrän de gamla återlämnats. Du lämnar tillbaka dem genom att bara lägga dem på lådan i svarskuvertet.

Det hela verkar faktiskt mycket smidigt. Jag har fått hem mina två första filmer nu som jag ska försöka kolla på snart. Det ena är en yogainstruktionsvideo, och den andra är en utav twilightfilmerna. Jag har inte heller misslyckats med att hitta en enda film jag har velat hitta.

Såhär ser min lista ut so far. Har ni några bra filmtips får ni gärna hojta så att jag kan fylla på listan. Och är det någon som är sugen på filmkväll hemma hos mig så är det bara att säga vilka filmer jag ska hyra och sedan bädda ned er i min soffa ;)

 Ps. För er som spelar TV-spel kan man hyra det också.

Med mamma på skype

Mamma: Vad gör du?
Jag: Bokar fika med en fotografsnubbe
Mamma: Vemdå?
Jag: Du vet han konkurrenten
Mamma: Vemdå?
Jag: Du vet han som gjorde pappersblomman på bokmässan
Mamma: Va? Är han inte svensk?

Hur, HUR?

Just when you think you're out..

Det kanske krävs några dagar i fördärv innan man kommer tillbaka på full fart. 

Igår sov jag halva dagen, mådde kass. Gick upp och åt frukost och det tog inte länge innan magen sade "det här vill jag inte ha" och kastade upp det igen. Attackkräktes i fem minuter och blev sedan sängliggandes resten av dagen. Manba jaha?

Inte ätit något dåligt vad jag kan komma på. Verkar inte vara influensa då jag mår prima idag. Men jag klagar inte! Jag är verkligen glad över att jag är okej idag igen och jag känner mig jäkligt pepp på livet. 

Håller på att förbereda lite inför det här fotoprojektet jag håller på med nu tillsammans med MUA Linda Taube. Känns så jäkla bra och jag har verkligen hittat rätt tjej att dela detta med. 

Första plåtningen är avklarad och jag är mycket nöjd. Har ni tips på en jättemörkhyad kvinna - längre än 180 cm får ni gärna maila mig på anna@fotodiket.com

Vad det är vill jag inte avslöja riktigt ännu. Ni kommer förhoppningsvis att få läsa om det överallt inom inte en allt för lång framtid. 

Linda gör för övrigt skitgölli mössor och smycken som ni kollar in och beställer på lindataube.se - perfekt julklapp! Check it out! 

Finn fem fel

Oj, nähä. Det var visst bara märket på bilen och färgschemat på baklyktan som skiljdes åt.

Insikter, insikter.

Haft en vecka i storstan. Med hårda insikter och sköna stunder. 


Plötsligt under en fikastund slog det mig varför jag är så extremt rädd för att inte kunna andas. Jag skulle aldrig få för mig att dyka till exempel. Inte heller utsätta mig för något annat som skulle kunna innebära syrebrist/kvävning/drunkning i det värsta tänkbara scenariot. Som yngre undvek jag "skojbrottning" som folk fick för sig var roligt, eller när man kittlade folk och satte kudde över huvudet fick jag total panik och sparkade vilt omkring mig. Jag brukade säga att om man gör så, alltså gör så att jag inte kan andas - gjorde man det på egen risk och jag tog inte ansvar för mina handlingar. Folk fattade till slut att det inte var värt när de fick en spark i huvudet etc. 


Jag sover inte med täcket över huvudet och blir "luften för varm", alltså om den varma luften som kommer från under täcket liksom läcker upp till ansiktet tycker jag det är väldigt jobbigt för att den är så syrefattig. När jag satt och berättade för min vän Anna om när jag var sjuk i lunginflammation i somras slog det mig, och jag kände mig så ofantligt dum när jag förstod att jag INTE förstått på så länge! 


Jag hade jättejobbig krupp när jag var liten. Jag vaknade mitt i natten (tyckte jag, förmodligen hade jag bara sovit ett par timmar) och kunde inte andas. Vad är en naturlig reaktion när man inte kan andas? Man blir rädd. Vad händer när man blir rädd? Man börjar hyperventilera. Problemet var bara att det inte gick så bra med svullna luftrör och en hel massa slem i halsen. Jag minns inte hur jag vaknade de gångerna, men jag minns att mamma stod med mig i fönstret. Jag hade täcket om kroppen och försökte hänga så långt ut genom fönstret jag bara kunde för att få så mycket frisk luft som möjligt. Jag försökte andas långa djupa andetag men jag minns att jag var så rädd. Det kändes som det aldrig gick över och jag frös ofta, fast att jag hade täcket kring mig. Fortfarande idag - om jag är riktigt dålig och hostar mycket - kan jag direkt känna smaken av min "krupphosta" och jag mår nu illa bara jag tänker på det. 


Det var många turer in till Kungälvs Sjukhus och andas i kortisonmask. Tur för mig att man på den tiden fick små kartonger med Daimglass som belöning. Jag fick äta hur många jag ville, sa dem. Fast jag orkade aldrig mer än en, ibland två. 
Min älskade lilla hönsmamma ringde ned vårdcentralen men de sade alltid till henne att vänta ut det, och göra alla rutiner med frisk luft, ångad luft etc. En gång när de sade till mamma att hon skulle vänta lite till, fast att hon tyckte hon hade väntat länge nog, trotsade hon telefonisten och åkte in till sjukan ändå. 


Tur var det, för när vi väl kom in fick hon en utskällning av läkaren som undrade varför hon hade väntat så länge. Tydligen hade jag blå läppar. Let's just say att hon hellre åkte in med mig i onödan efter det. 


Först nu, cirka tjugotre år senare inser jag detta. Hur trög kan man vara. Jag inser att det är ett större trauma än vad jag har trott för det påverkar verkligen mitt liv idag. Men det är ju bara att inse. Jag måste bli av med skiten. Jag har inte krupp längre. Jag har inte heller astma. Jag har bara rädslan kvar. 


Jag måste dyka.