Insikter, insikter.

Haft en vecka i storstan. Med hårda insikter och sköna stunder. 


Plötsligt under en fikastund slog det mig varför jag är så extremt rädd för att inte kunna andas. Jag skulle aldrig få för mig att dyka till exempel. Inte heller utsätta mig för något annat som skulle kunna innebära syrebrist/kvävning/drunkning i det värsta tänkbara scenariot. Som yngre undvek jag "skojbrottning" som folk fick för sig var roligt, eller när man kittlade folk och satte kudde över huvudet fick jag total panik och sparkade vilt omkring mig. Jag brukade säga att om man gör så, alltså gör så att jag inte kan andas - gjorde man det på egen risk och jag tog inte ansvar för mina handlingar. Folk fattade till slut att det inte var värt när de fick en spark i huvudet etc. 


Jag sover inte med täcket över huvudet och blir "luften för varm", alltså om den varma luften som kommer från under täcket liksom läcker upp till ansiktet tycker jag det är väldigt jobbigt för att den är så syrefattig. När jag satt och berättade för min vän Anna om när jag var sjuk i lunginflammation i somras slog det mig, och jag kände mig så ofantligt dum när jag förstod att jag INTE förstått på så länge! 


Jag hade jättejobbig krupp när jag var liten. Jag vaknade mitt i natten (tyckte jag, förmodligen hade jag bara sovit ett par timmar) och kunde inte andas. Vad är en naturlig reaktion när man inte kan andas? Man blir rädd. Vad händer när man blir rädd? Man börjar hyperventilera. Problemet var bara att det inte gick så bra med svullna luftrör och en hel massa slem i halsen. Jag minns inte hur jag vaknade de gångerna, men jag minns att mamma stod med mig i fönstret. Jag hade täcket om kroppen och försökte hänga så långt ut genom fönstret jag bara kunde för att få så mycket frisk luft som möjligt. Jag försökte andas långa djupa andetag men jag minns att jag var så rädd. Det kändes som det aldrig gick över och jag frös ofta, fast att jag hade täcket kring mig. Fortfarande idag - om jag är riktigt dålig och hostar mycket - kan jag direkt känna smaken av min "krupphosta" och jag mår nu illa bara jag tänker på det. 


Det var många turer in till Kungälvs Sjukhus och andas i kortisonmask. Tur för mig att man på den tiden fick små kartonger med Daimglass som belöning. Jag fick äta hur många jag ville, sa dem. Fast jag orkade aldrig mer än en, ibland två. 
Min älskade lilla hönsmamma ringde ned vårdcentralen men de sade alltid till henne att vänta ut det, och göra alla rutiner med frisk luft, ångad luft etc. En gång när de sade till mamma att hon skulle vänta lite till, fast att hon tyckte hon hade väntat länge nog, trotsade hon telefonisten och åkte in till sjukan ändå. 


Tur var det, för när vi väl kom in fick hon en utskällning av läkaren som undrade varför hon hade väntat så länge. Tydligen hade jag blå läppar. Let's just say att hon hellre åkte in med mig i onödan efter det. 


Först nu, cirka tjugotre år senare inser jag detta. Hur trög kan man vara. Jag inser att det är ett större trauma än vad jag har trott för det påverkar verkligen mitt liv idag. Men det är ju bara att inse. Jag måste bli av med skiten. Jag har inte krupp längre. Jag har inte heller astma. Jag har bara rädslan kvar. 


Jag måste dyka.