Heja världen!!

Jag skulle kunna skriva om snön som föll inatt när jag tog min första cigarett klockan 2.50 (snarare tidigt imorse) eller om min målning som jag inte förmås fortsätta på. Eller mailandet som tar upp mycket av mina tankar just nu. 

Men detta verkade helt plötsligt totalt irrelevant förut när jag diskuterade ett fotojobb med en kompis. Jag blev tillfrågad om att ta sk. "promobilder" för press och hemsida och de undrade över ett pris. Jag frågade om jobbet lite mer ingående och kom fram till ett fastpris. 

Han "skulle höra med sina bandkamrater" och efter en stund kom de fram till att det var för dyrt. 

Det där är en jävligt hårfin balansgång att gå på det där, med prissättning. Vill jag sänka priset för att det är en bekant? Egentligen inte, men av rädsla att inte få något jobb alls gör jag ofta det ändå. Jag försöker tänka på att det faktiskt oftast bara är en person av flera gemensamma nämnare jag känner, och frågan är om de hade gjort samma sak för mig? Förmodligen inte. 

"Men du som skriver musik, kan inte du skriva en liten låt till mig som jag kan ha på min blogg?" eller.. "Du som gillar att rita hus, kan inte du designa ett åt mig? Du får ett sexpack Hof?" Argumenten håller inte. Ser du?

Det är ofta den frågan jag får. "Du fotar ju, du tycker det är roligt. Kan inte du passa på att ta lite bilder när du kommer och kollar på våran spelning. Vi skriver upp dig på listan." 

Tack. Men nej tack. Det folk inte förstår är att detta faktiskt är mitt jobb. Min sysselsättning. Mitt yrke. 

Att jag har lyckan och fördelen att tycka att mitt arbete är roligt, har NOLL betydelse. Jag har gjort ett val. Jag har startat ett eget företag och slängt mig ut i en väldigt osäker branch, för att jag vill. Jag lever hellre på existensminimum än att "slava" på ett kontor, lager eller annat skitjobb för att jag ska ha lite extra pengar att köpa kläder, plattskärm eller andra materiella ting för. Då "köper" jag hellre tid.. Liv. 

Som en kompis sa; "Man gör sitt eget utanför normen för standardiserat svenskt leverne. " I make my own road" comes to mind" 

Och då helt plötsligt är man "hippie" eller "bidragstagare". Jag har aldrig i hela mitt liv tagit en endaste A-kassedag. Aldrig. 

Tentan av kontentan är. Säg aldrig till mig att jag inte "har ett riktigt jobb" för gudarna vet att jag sliter min själ för att göra det jag vill. Passar det inte att betala, gå någon annan stans. 

Fuck you, pay me.