Day 11 – Your siblings

Ja, denna lilla serie kan lika gärna vara staten som vill få koll på mina relationer, åsikter, sysslor, etc. Därför försöker jag att svara på dessa frågor tillräckligt personligt för att det ska vara intressant, men också tillräckligt luddigt för att det ändå inte ska kunna gå att utvinna för mycket information.

Nojig? Absolut.

Nåja. Till mina syskon. Tre stycken har jag. Bröder. Alla äldre. Jag har aldrig bott med någon av dem eftersom de är "halva". De är alltjämt ändå mina bröder. Den som bor längst bort är den jag träffar oftast. Längst bort är långt bort. Sisådär en hundraåttio mil. De andra två bor i samma stad fast den ena har jag inte haft kontakt med på över tio år (jag är enligt honom inte hans syster) och den andra är bara stolt.

När jag var liten var jag ledsen och kände mig otillräcklig för att inte min äldsta bror ville prata med mig. Jag ringde honom första gången själv när jag var elva år. Jag var skitnervös och darrig på rösten. Det tog några gånger innan han svarade och jag ville inte lämna något meddelande på hans telefonsvarare. När jag väl fick tag på honom lät han inte alls som jag trodde. Han lät vuxen och tråkig och jag kunde avgöra på hans röst att han inte förstod varför jag ringde honom. Vi bestämde träff inne i stan för att ta en fika. Han bodde då ovanför Kaserntorget och vi gick och köpte bakelser på det där fiket på hörnet och gick sedan hem till honom för att fika. Jag minns honom som en tekniknörd.

Jag kommer ihåg en gång då farsan och jag var hemma hos honom när jag var liten (mindre än elva) och han hade köpt ett hemmabiosystem med 5 högtalare och en subwoofer, eller vad det heter, som låg under soffan. Han hade en TV där man kunde frysa bilden och en CD-spelare med mini CD's. Jag var mäkta imponerad och minns att jag undrade hur han kunde ha råd med allt det där. Jag visste inte ens att sådan teknik fanns.

Efter fikan hemma hos honom den där gången när jag var elva ringde jag varje år på hans födelsedag och sjöng. I några år. Sedan blev jag trött på att hela tiden vara den som ska "fixa".

Jag sprang på honom 2004 (eller 2005) på Metaltown på fyllan då vi återigen bestämde att vi skulle ta upp kontakten. Det visade sig att vi hade gemensamma vänner till och med! Vi har inte pratat sedan dess.

Jag älskar dom ändå, mina bröder! De gav mig något att vara mallig över när jag var liten och alla andra hade syskon nära. Jag hade minsann en i Norrland! Och jag blev faster första gången när jag var åtta bast! Allra mest älskar jag dom för att de har tillfört världen fem underbara brorsungar som jag älskar ännu mer! Och lika mycket som jag älskar dom skäms jag för hur dålig faster jag är som aldrig träffar dom. Åh, nu blev jag gråtig.

Hejdå bloggen för idag.