..står min lycka i Guds händer.

Så länge jag kan minnas, typ till den tiden då Martin Luther kom

och byggde kyrkor överallt, har vi fått lära oss att vår lycka

ligger i någon annans händer. Det är ingenting man skapar

för sig själv. Och absolut inte ensam.

"Gud som haver barnen kär,

se till mig som liten är.

Vart jag mig i världen vänder,

står min lycka i Guds händer.

Lyckan kommer, lyckan går

du förbliver Fader vår"

(alt. den Gud älskar, lyckan får)

Vad är det som säger att lyckan måste finnas i en tvåsamhet?

Varför är det fult att vara lycklig, själv? Att skapa sin egen lycka,

på egen hand.

Själv!

På samma sätt som det är konstigt för en kvinna att välja bort barn,

är det konstigt att välja bort en

(för att slippa vara ensam)-partner eller giftermål.

Det anses dessutom civiliserat och anständigt. Att vara två.

Det är synd om "singlarna", för de har ingen. Det är lite fult.

Det är så djupt inpräntat i oss att ibland även jag har svårt att vara just själv,

och lycklig (samtidigt alltså). Ibland när jag ser förälskade par kan jag känna mig utanför.

"Jag har ju inte funnit min "andra hälft" än?"

Men om jag skulle yttra att jag är nöjd med att vara själv,

och bara vara tokigt förälskad i självaste livet och tillvaron,

ser folk på mig, kanske lutar huvudet på sned och tänker

"Jaja. Så säger hon nu, bara för att hon är singel."

Ja, kanske är det så. Kanske kommer jag helt ändra syn om

jag någon dag möter en sådan. "Andra hälft". Kanske förstår jag då,

att jag gått omkring och varit halv hela tiden?

Men varför kan jag inte få försöka skapa min egen lycka under tiden?