Ibland så..

Jag luktar på kudden som kroppen just lämnat. Den doftar fantastiskt och just den doften känner jag så väl, trots att jag aldrig känt den.

En skälvning går i hemlighet genom hela min kropp och fast du är kvar i rummet känner jag mig tom. Ensam. Du fattas mig.

Jag mår lite illa när jag tänker på hur jag vill ha dig, hur jag inte kan släppa blicken från dina läppar och funderar på hur de skulle kännas mot mina, mot min hals och mitt bröst. Hur jag ser din käklinje och vill känna den med tungspetsen. Hur mina andetag inte räcker till för att lyckas absorbera nog av din doft, att hålla kvar.

Jag föraktar ibland din person. Jag tycker synd om den. Sedan skiter jag i den. Och saknar den.

Ta på mig för helvete! Känn upp mig och få inte nog. Bara en gång..
En.
Nu.