Vi är så jävla dåliga på att verkligen se. Bra på att ta saker för givet. Det är också lätt att säga det, att man inte tar saker för givet. Men det gör vi. Jag gör det. Jag tar för givet varje gång jag vrider på kranen, att det ska komma vatten.
Jag tar i detta ögonblick för givet att min dator, dongel och hjärna ska fungera så att jag kan skriva detta inlägg. Jag tar för givet att lägenheten inte ska brinna upp, för jag har stängt luckorna till kakelugnen. Jag tar för givet att solen går upp imorgon, att mina vänner finns kvar, att mina föräldrar ska svara i telefonen nästa gång jag ringer dom. Eller möjligtvis att dom ringer tillbaka. Jag tar för givet att spårvagnen ska ta mig till jobbet, att jag har råd att köpa mjölk till kaffet, att jag kan äta mig mätt när jag är hungrig.
Och jag blir precis som alla andra irriterad eller ledsen när dessa saker inte blir som jag tänkt mig.
Folk har en tendens att ifrågasätta mina halsband. Förr hade jag en silverlänk med några berlocker. En bergskristall, en Lapis Lazuli, en älgruna och ett par sönderknycklade gamla solglasögon som liknade en gubbe. Det var ju konstigt. Efter det hade jag en liten mörkgrön skinnpåse i ett långt skinnband med stenar i. I den lade jag sedan i ett knippe med hår från min katt, för jag ville ha med mig en bit av Smulan jämt, även efter hon dog. Det var ännu konstigare.
Nu har jag min födelsebricka. Av någon anledning tycker folk att det inte är ett smycke och frågar varför jag har den på mig. Jag brukar svara att jag tycker den är fin, och sedan, med glimten i ögat "och sen så vet man ju aldrig vad som händer". Det ligger mer sanning i det än vad jag kanske erkänner. Man vet verkligen aldrig. Jag kanske kliver ut i gatan framför en bil som inte hinner stanna och får huvudet söndermosat och dör. Då kanske halsbandet ligger kvar innanför tröjan och gör en identifiering lättare. Praktiskt.
Ibland känns det som om jag är nära döden hela tiden. Som om döden hela tiden har iakttagit mig men att jag slipper undan. "live fast - die young" liksom. Speciellt de tillfällen då jag med stor insikt förstår det stora i det lilla. När jag är fullt och helt närvarande i nuet och inser hur jävla häftigt allt är. Hur vackert det är. Hur pengar inte spelar den minsta roll, eller något annat materialistiskt, egentligen. Hur övermäktigt det är att jag lever, och förstår det jag ser och upplever. Inte blundar eller gömmer mig bakom skygglapparna. Inte låter bitterheten ta mig. Verkligen ser andra människor och på en sekund ser igenom dem.
I det är jag lycklig. Jag försöker så ofta jag kan att påminna mig.
