Superhero-Sushi

Första gången jag åt sushi.. är egentligen en helt annan historia.

För en herrans massa år sedan fick D och jag för oss att vi skulle smita.

Till Malmö. Och gå på Malmöfestivalen.

Vi bodde då i samma förort som Lusserocken hölls och pendeln därifrån var inne på centralen 38.

Tåget till Malmö gick 42 och självklart var pendeln sen.

Tilläggas bör, att vi hade bestämt oss för att smita ungefär lagom så att vi hann slänga ner ett stycke underkläder i en rygga och springa till pendeln.

Väl på centralen får vi lägga på en lubb inte av denna värld. Vi springer allt vad vi har från spår 1 till spår 8 (om jag inte minns fel) och preciiiiis när vi kommer fram börjar tåget rulla. Varpå jag lägger in turbon och springer ikapp tåget, sliter upp dörren i farten och hoppar på. Kliver in lite längre så att D ska kunna komma på efter mig, men ingen D kommer?

Jag sträcker mig ut genom dörren och upptäcker att jag uppenbarligen var den enda av oss två som hade lagt in turbon och ser att D står kvar på perrongen och vinkar frenetiskt.

Tåget har nu börjat rulla ganska snabbt och jag får lite smått panik, så vad gör jag?

Ja, inte åkte jag till Malmö själv i alla fall! Med ryggsäcken på ryggen hänger jag mig ut genom dörren med ena armen, tar sats.. och hoppar.

I X antal km/h blir inte hoppet precis lika graciöst som jag har planerat i mitt huvud och självklart gör vikten av ryggsäcken sitt när vinden tar tag i mig på vägen av.

Jag tappar balansen och enligt D, som står med hakan ner i marken, ser jag ut som om jag försöker flyga.

Med ena handen knuten i luften (som Superman) hoppar jag av, snurrar i luften, landar på marken på sidan av benen, resten av kroppen efter.. DUNS, och rullar.. rullar.. rullar tills farten tar slut och jag stannar liggandes på mage lätt förvirrad.

Jag reser mig upp, borstar av kläderna och vänder mig om för att kolla om någon såg. Lite längre ner på perrongen står D dubbelvikt och kippar efter andan. Inte för att hon är andfådd, utan för att hon helt enkelt inte kan sluta skratta.

Jag fick skäll av en lokförare som hade sett allting och tyckte jag var en "jubelidiot" och andra svordomar Hin Håle själv aldrig skulle ta i sin mun. Vi väntade snällt på nästa tåg till Malmö och när vi kom fram, hungriga, åt jag sushi för första gången på Möllevångstorget.