När jag var typ 13 år hade vi en liten festival i min förort som hette Lusserocken.
Just den här gången spelade Ayo och Hardcore Superstar.
Ayo var het med sin "Betongdjungelboken" och Hardcore hade släppt sin första platta. "Someone Special" snurrade på radio och jag tyckte Jocke Berg var det hetaste som gick omkring i ett par gaffatejpade lackbrallor.
Jag skulle plåta och intervjua dessa artister för fritidsgården och jag var skitnervös. Ayo var först ut och blodet rusade sådär som det gör när man får scen-nerver.
Jag satte mig ner mittemot honom, hans klick och hans groupies och jag hann knappt fråga första frågan innan hela hans gäng lade upp ett hånskratt som fick mig att bli minst i världen.
Jag blev jättearg och ledsen, sprang ut och började gråta. Mest blev jag arg på mig själv för att jag inte stod på mig, och för att jag hade varit förväntansfull och sedan tillintetgjord av någon som trodde att han var bättre än jag för att han var "kändis".
När jag lugnat ner mig var det dags för HCSS.
Jag stålsatte mig, och inte lika nervös gick jag in till Hardcore-killarna och det visade sig att de var hur ödmjuka som helst. Då blev jag istället jätteförvånad över hur trevliga de var.
Jag har numera mycket svårt att förstå mig på människor som hetsar upp sig över "kändisar".
Även offentliga människor är människor och människor är idioter.
Och ingen har rätten att förminska en annan människa på det viset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar