För nästan fyra år sedan hände någonting som "bara händer andra". En av mina bästa vänner dog plötsligt i en olycka. Tvärdog och nu finns han inte mer. Aldrig!
För mig är döden något av det mest abstrakta som finns, för alla minnen lever kvar så starkt trots att den fysiska kroppen är borta.
Jag hade kommit tidigare till min praktikplats på morgonen, gick in, hann ta mig en kopp kaffe och sätta igång lite smått med editering när jobbet ringde. Ångest, tänkte jag och hade ingen alls lust att hoppa in extra. Men chefen ringde och hade "tråkiga nyheter". Han berättade vad som hade hänt och jag trodde av någon korkad anledning att han drev med mig.
Vi la på och jag försökte frenetiskt att ringa min vän, hans mamma men ingen svarade. Ringde till mammans jobb och pratade med en gemensam vän som bekräftade att det faktiskt var sant. Sen är resten av dagen ett stort sudd rent kronologiskt.
Vi skulle ha setts dagen innan, varför det var så viktigt just den dagen kunde jag inte förstå men han skulle överraska mig med en åktur på hojen (fick jag reda på i efterhand). Det blev en spontan utgång med klassen den kvällen och jag hade helt glömt bort att vi skulle ses och svarade inte i telefonen. Dagen efter skulle han åkt på långtur, men valde istället att åka kvällen innan eftersom han "ändå inte hade någonting att göra".
Jag kan inte låta bli att klandra mig själv för att jag inte svarade då, för OM jag hade gjort det... ja, ni kan säkert den historien.
Det är lätt att vara efterklok och det är ingenting jag kan ändra på. Ibland får jag skithelvetes-kedjemail om att "ta tillfället i akt" och annan skit om att "we might not be here tomorrow", jag förkastar de fortfarande för de är opersonliga. Jag tänker aldrig uppmana någon annan till sådant, för jag tror inte att någon kan ha vett att tänka på det viset om det inte drabbat en själv. Jag hade inte det!
Det jag vill komma till är; jag försöker att inte göra samma misstag igen. Jag försöker att säga till mina vänner att jag uppskattar och älskar de och jag försöker att ha i åtanke att jag, liksom någon annan kanske inte är här imorgon. Men det är svårt. Livet rullar på, saker och ting blir vardag, man tar saker och människor för givet och att uppskatta det lilla är inte självklart. Men jag försöker. Extremen åt andra hållet är väl att man sållar bland vänner och sysslor förkastar de/det som inte är värda ens energi och tid.
Att förlora min bästa vän är den absolut största sorgen i mitt liv. Jag kommer aldrig att läka och jag hoppas innerligt att jag blir den som går först, hellre än att historien upprepar sig. För tiden läker verkligen inte alla sår, men man blir klokare. Jag var dum och tog inte chansen att verkligen tala om för honom hur mycket jag älskar honom och vad han betyder för mig.
Idag tänker jag på döden och på min vän. Men även på de som fortfarande lever!
