Jag är ju en jävla romantiker.
Så fort någon har påstått att jag är romantiker,
har jag avfärdat det som en hemsk sjukdom.
Men jag kan inte hjälpa det. Jag ger upp.
Jag väntar varje dag på min riddare på vit springare,
att bli "swept of my feet", så att säga.
När det inte finns en enda tvekan. Allt är bara självklart och det är HONOM
jag vet, att jag vill vara med resten av mitt liv.
Jag är inte heller den som förespråkar giftermål.
Men så råkar jag läsa en bra bok nu, och beskrivningen av
ett bröllop där,är helt underbar. Bruden tänker som jag,
men blir ändå helt överväldigad.
Och jag får tårar i ögonen när jag föreställer mig att bli
eskorterad fram av min far till altaret.
Och min mamma sen, som hon skulle gråta. Och kramas.
Och gråta lite till. Och Han, min man, skulle självklart
ha vett att be min far om min hand, i smyg.
Så, ja. Jag ger mig. Jag är en "såndär". En jävla romantiker.
