Tiiiiiime, is on my side

Som jag tidigare nämnt är jag och begreppet Tid inte riktigt kompisar. 

Jag diskuterade idag med en god vän, hur abstrakt detta begrepp är. Något som hände för ett år sedan kan kännas som tio, och vice versa. 

Just nu är jag inne i en period där jag inte fattar någonting. Tiden rinner ur mina händer och helt plötsligt vaknade jag en dag och insåg att det har gått över en månad sedan jag senast "stannade upp". Jag reflekterar både mycket och ofta om min tid här i livet och vad jag gör med den. 

Jag har känt mig stressad över att jag har så mycket att göra, och många av de sakerna har känts som ett ok över mina axlar. Varje dag har varit uppbokad av diverse sysslor i över en och en halv månads tid, med ytterligare tre veckor att komma. Beroende av egen tid som jag är, börjar det bli lite mycket. 

Jag trodde att problemet låg i att jag inte fick någon egen-tid mitt i allt detta virr-varr av projekt, men tack vare min vän och hans analytiska förmåga (och frågvishet) kom jag idag fram till att det egentligen inte alls var detta det berodde på. 

Under hela denna tid har jag enbart tänkt praktiskt! Jag har kopplat bort min magkänsla och inte litat till vad som känts rätt eller fel, utan bara malt på för att bordena har blivit måsten. Det har varit roliga projekt, absolut. Det är inte det det handlar om. Även roliga saker kan bli mardrömslika om de är just, måsten.

Tack, min vän. För att du hjälpte mig att koppla på magen igen. Jag vet att allt kommer lösa sig på bästa sätt för oss båda. 

Roger Larsson i Orrbyn. Jag hejar på dig!

Jag blir så förbannat arg och ledsen när jag hör sådant här.

 

Bonden Roger Larsson i Norrbotten blev anmäld av sin granne för han tyckte att det luktade för illa från bondgården. Fallet gick till miljödomstolen och han har blivit dömd att bygga om sin gård (åtgärder för att förminska lukten) för ca en miljon tvåhundrafemtiotusen kronor. 

Detta har naturligtvis inte Roger råd med, och har överklagat beslutet. 

Om han inte lyckas med det, är det bara för honom att lägga ner sin verksamhet, säger han. Slutgiltliga domen kommer i Augusti.  

Detta fallet är dessutom prejudicerande*, vilket är helt ofattbart.  

Var ska man annars bedriva en jordbruksverksamhet, om inte på landet?  

Grannen kan ju inte tänka längre än vad näsan räcker eller ha något personligt emot stackars Roger.  

Han är en jordbruksbonde! Han är en av de som förser oss med varor vi stadsbor köper i närbutiken.  

Precis sådant här är anledningen till att jag nyhetsstrejkar. Jag tappar hoppet för mänsligheten, känner mig minst i världen och totalt maktlös.  

* Prejudikat innebär att tidigare dom, beslut eller utslag i en domstol fungerar som regel eller vägledning i senare inträffade mål eller ärenden med likartade omständigheter.  

Läs här; http://www.sr.se/cgi-bin/norrbotten/nyheter/artikel.asp?artikel=2894397  

Lyssna här; http://www.sr.se/webbradio/?type=db&Id=1792044&BroadcastDate=&IsBlock=0

Jag vill göra vad jag kan för den här stackars människan. 

Skriv ditt namn i kommentarsfältet om du också vill hjälpa, så ska jag skicka en protestlista till Miljööverdomstolen.

I cheated time today..

Ibland känns det som om saker som händer, är ett slags förberedande för något annat. Något större. 

Något som man kanske hade gått miste om, om man inte hade vågat utsätta sig för den förberedande saken från början. Eller stannat kvar i det förflutna. 

Ps. Idag har jag lurat tiden. Ds.

Ja se detta liv vi lever

Jag och min vän ME är så bra på att umgås. Vi har säkert inte setts på en månad och ikväll ringde han och frågade om sovplats. Det har hänt en massa i bådas liv sen sist vi sågs och vi har egentligen hur mycket som helst att prata om. 

Vad gör vi? Sitter med varsin dator i knäet och gör quiz på facebook och garvar åt varandras resultat! Sen mitt i allt ringer en annan god vän och vi pratar på en stund. Jag skulle vara lite rolig och skriver till ME på facebook-chatten. Samtidigt tänker jag att "va hårt och snabbt han knapprar på datorn" och POFF dyker det upp en oläslig rad med bokstäver i en msn-ruta. 

Som om inte detta var nog, såg vi båda att vi skrivit samma status på fejjan. 

Ja se detta elektroniska liv vi lever!

Men lite dator, vänner och slappande är välförtjänt efter en och en halv veckas slit och renoverande av en annan väns lägenhet. Jag har inte varit hemma för annat än att sova och byta kläder, så nu är det dags att inhandla lite mat till min tomma kyl, tvätta och styra upp lite annat smått och gott. 

Det är så skönt att leva!

Tiden går ju så fort!

Dagarna går och jag formulerar ofta inlägg i huvudet, bara det att jag sällan har tid att faktiskt trycka ut tankarna. 

Den gången jag stannar upp är då jag reflekterar över hur fort tiden går förbi. 

Men jag klagar inte, absolut inte. Just nu sitter jag med fönstret öppet och sommarluften fläktar in i mitt kök. Jag ska alldeles strax fortsätta med min tavla när jag precis avslutat kvällens bildredigerande. En kopp kaffe och ett par väldigt trötta ögon. 

Planering inför kommande veckor och vips så är jag uppbokad ända in i Juli, men jag klagar inte. Jag gillar att ha saker att göra. Jag älskar faktiskt att ha saker att göra, speciellt när det är kreativa jobb. Trodde däremot att jag skulle få en välbehövlig sovmorgon imorgon men tji fick jag för så blir det inte. Hade glömt att jag måste lämna tillbaka inhyrd utrustning innan klockan förmiddag i Långtbortistan. 

En kamrat skrev idag; "Solen skiner. Jag träffade en kvinna igår som hatade sommaren. Hon trodde att alla andra också gjorde det. För henna var det så självklart. Då skiner ju solen, och man måste vara lycklig, man måste göra spännande saker, man måste hinna med så himla mycket när man äntligen får tid.

  Hon kallade det ett sabla lyckokrav. Och vem kan vara glad när man måste?"

Det ÄR ju sommar nu, och solen skiner. Det är sant som är skrivet, men varför inte passa på att vara lycklig, när man kan? Inte för att man måste. Men för att solen gör det lite lättare. 

Det gäller ju att kunna glädjas åt det lilla, och det är oftast de sakerna som gör mig allra mest lycklig. Och de små sakerna finns ju faktiskt överallt om man bara tänker efter. 

Nighty night, don't let the bed bugs bite.

Wunderbar

Helgen har varit helt underbar och full av aktivitet! Vädret har varit gott och universums krafter har definitivt varit på min sida. Har hunnit en hel del med företaget plus träffa vänner, ha lite roligt OCH göra en massa nödvändigt ont. 

Måndagen tillbringade jag till största del med att vara så nervös och stressad att jag varken kunde äta mat eller hålla koll på mina lemmar, men det jag var nervös för gick ju alldeles ypperligt och långt över förväntan och jag är så förbannat jäkla äckel-glad och levde ju såklart på den glädjen hela dagen idag som jag också har tillbringat med att göra massa roliga saker med underbara människor. 

När en av de underbara människorna gick hem för en stund sen insåg jag dock att jag har en heeel del arbete att göra innan en deadline imorgon som jag totalt hade glömt bort i närvaron av det trevliga sällskapet. Men men. Jag biter i det sura äpplet as we speak. (I write)

Idag skickar jag mycket kärlek till alla, speciellt till de som inte förtjänar den! 

Jorahsåatteeeh

Jag tror för det första att grannen ovanför misshandlade sin dotter ikväll och jag är för feg för att göra något åt det. 

För det andra är jag så sjukt uttråkad ikväll att jag nästan kräks. 

För det tredje borde jag ha gått och lagt mig för länge sen för om man sover finns ingen risk att bli uttråkad.

Tiden läker inte alls några sår.

Döden är någonting som ofta dyker upp i mina tankar. 

För nästan fyra år sedan hände någonting som "bara händer andra". En av mina bästa vänner dog plötsligt i en olycka. Tvärdog och nu finns han inte mer. Aldrig! 

För mig är döden något av det mest abstrakta som finns, för alla minnen lever kvar så starkt trots att den fysiska kroppen är borta. 

Jag hade kommit tidigare till min praktikplats på morgonen, gick in, hann ta mig en kopp kaffe och sätta igång lite smått med editering när jobbet ringde. Ångest, tänkte jag och hade ingen alls lust att hoppa in extra. Men chefen ringde och hade "tråkiga nyheter". Han berättade vad som hade hänt och jag trodde av någon korkad anledning att han drev med mig. 

Vi la på och jag försökte frenetiskt att ringa min vän, hans mamma men ingen svarade. Ringde till mammans jobb och pratade med en gemensam vän som bekräftade att det faktiskt var sant.  Sen är resten av dagen ett stort sudd rent kronologiskt. 

Vi skulle ha setts dagen innan, varför det var så viktigt just den dagen kunde jag inte förstå men han skulle överraska mig med en åktur på hojen (fick jag reda på i efterhand). Det blev en spontan utgång med klassen den kvällen och jag hade helt glömt bort att vi skulle ses och svarade inte i telefonen. Dagen efter skulle han åkt på långtur, men valde istället att åka kvällen innan eftersom han "ändå inte hade någonting att göra". 

Jag kan inte låta bli att klandra mig själv för att jag inte svarade då, för OM jag hade gjort det... ja, ni kan säkert den historien. 

Det är lätt att vara efterklok och det är ingenting jag kan ändra på. Ibland får jag skithelvetes-kedjemail om att "ta tillfället i akt" och annan skit om att "we might not be here tomorrow",  jag förkastar de fortfarande för de är opersonliga. Jag tänker aldrig uppmana någon annan till sådant, för jag tror inte att någon kan ha vett att tänka på det viset om det inte drabbat en själv. Jag hade inte det!

Det jag vill komma till är; jag försöker att inte göra samma misstag igen. Jag försöker att säga till mina vänner att jag uppskattar och älskar de och jag försöker att ha i åtanke att jag, liksom någon annan kanske inte är här imorgon. Men det är svårt. Livet rullar på, saker och ting blir vardag, man tar saker och människor för givet och att uppskatta det lilla är inte självklart. Men jag försöker. Extremen åt andra hållet är väl att man sållar bland vänner och sysslor förkastar de/det som inte är värda ens energi och tid. 

Att förlora min bästa vän är den absolut största sorgen i mitt liv. Jag kommer aldrig att läka och jag hoppas innerligt att jag blir den som går först, hellre än att historien upprepar sig. För tiden läker verkligen inte alla sår, men man blir klokare. Jag var dum och tog inte chansen att verkligen tala om för honom hur mycket jag älskar honom och vad han betyder för mig. 

Idag tänker jag på döden och på min vän. Men även på de som fortfarande lever!

Ni kan inte taaaa mig!!

Så var man på väg då. Min frizon i världen. Ok, världen kanske var att ta i men i alla fall i detta avlånga land. 

Det ska bli underbart skönt att slippa allt vad krångliga kunder, smygsuparpolare, mobiltelefoner, känslor, tillgänglighet och abstrakta avstånd heter och faktiskt ta ett fysiskt avstånd till allt. Vilket i sin tur såklart leder till ett psykiskt avstånd som jag tror är ganska välbehövligt. 

Meditation, insupande, natur, lugn, ett ärofyllt läsande och pluggande. God mat och mina älskade ungar. 

Mums. 

Soltanto per noi..

Gli uccelli stanno cantando y la vita é bella!